Fotografi

Fjortondagarsbilden #2

100916-dsc_0208-2
Dunsjöfjället, Härjedalen

Formerna och strukturen i ett fjällandskap har jag svårt att se mig mätt på. Att se något så stort på så långt avstånd är som att flyga. Man vet att ytan är stor, men hjärnan kopplar inte riktigt att varenda plutt i skogen är ett träd, och att marken inte alls är så slät och jämn som det ser ut på håll. Naturen blir så prydlig. Och visst är det märkligt att alla de små stenarna, buskarna och träden blir något helt annat när de kommer samman i denna mängd.

Vanligtvis ser vi inte de stora sammanhangen så här, vi är nere i detaljerna, inne i skogen eller inne i vår vardag, oss själva. Kanske är det därför tankarna flyter lite lättare när fjällen kommer för ögonen, vetskapen om att allt vi gör faktiskt bildar något större. Kunde jag se min egen helhet på samma sätt kanske jag skulle ha lättare att nå dit jag vill, kanske skulle målet se annorlunda ut.

Om vi kunde stiga utom oss själva. Om mänskligheten kunde se sig själv genom kollektivets ögon, utan individens förvrängda lins. Vad skulle vi då kunna uppnå?

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × tre =