Litteraturen och skapandet

Bli kär och göra dumma saker

I mitt huvud bloggar jag här varje dag. Jag berättar om alla mina icke-konversationer som blir hejdlöst roliga i efterhand. Om hur jag tänker när vi ska renovera ett kök från 50-talet. Om pengar. Om min outsinliga längtan.

När det väl kommer till kritan stelnar fingrarna över tangentbordet och jag får inte fram något. Jag som utger mig för att vara en skrivande person. Faktum är att jag är riktigt rädd för det. Att ge för mycket, att vara för personlig. Att vara oproffsig på en sida där jag försöker göra reklam för mig som fotograf. Ungefär en gång i halvåret vill jag ta ner hela min internetnärvaro. Jag har försökt några gånger.

Men så kommer det där suget att uttrycka sig igen. Jag blir kär i texten och vill inte gömma den hos mig själv. Då gör jag dumma saker, som att trycka på publicera.

Just nu skriver jag en fantasynovell på tema Gudsträdet. Ordet är bara taget ur luften, en kväll förra året när vi samlades i skrivgruppen och spånade på ett gemensamt projekt. Jag vill minnas att jag var ganska drivande. Sedan dess har jag avsvurit mig alla sorters gemensamma skrivprojekt. Novellen skulle varit klar för flera månader sedan. Jag har hatat den med tusen solars styrka och den har upplevt minst ett besök i papperskorgen.

Efter hot om repressalier i skrivgruppen har jag de senaste veckorna faktiskt tvingat mig själv att skriva. Och tro på sjutton om jag inte blivit lite kär ändå. Som vanligt kommer passionen ur arbetet, det går inte att komma ifrån. Det känns som ett lurendrejeri från en novell jag bara skulle hasta mig igenom för att sedan kunna skriva på det långtidsprojekt jag praktiskt taget gift mig med.

Och jag lovar att jag kommer att falla för inspirationsdjävulens frestelse igen. Att jag kommer bli slagen i bakhuvudet med förbannelsen av gemensamma projekt. I ett obevakat ögonblick slingrar sig en ny idé in i hjärnbarken och jag kommer att dras med av skrivgruppens entusiasm. Eländes elände. Att vara kär är som en sjukdom! Helt utan kontroll svamlar en runt i inbillade verkligheter. Det kanske är därför jag älskar att skriva om det. Karaktärerna blir oberäkneliga, precis som jag när jag råkar trycka på publicera.

4 Comments

  • Ulrika

    Vilken fin hand du har med orden, det märks att du kan hantera dem. och jag känner igen mig i en rädsla för att bli för personlig (och kanske någonstans en medvetenhet om att de bästa texterna är just när man vågar vara det, och så snavar man där i den ständiga balansen mellan att göra texten bra och att inte vilja blotta sig).

    • linhad

      Ja, det är ju i de där obevakade ögonblicken som guldkornen dyker upp, när man släppt taget om hjärnan. Det sägs ju att man kan vara personlig utan att vara privat, men när det gäller ens eget skrivande är det nog ganska svårt att se skillnaden. Tack för din kommentar!

  • Wilda

    Så vackert beskrivet! Jag känner så väl igen detta. Jag har längtat ett helt år efter att få återförenas med mina karaktärer och i nästa vecka reser vi iväg till en stuga så att vi får umgås ifred 😉 Ljuvligt att få den tiden. Ser fram emot att läsa mer av dig. Orden känns.

    • linhad

      Åh tack! Och så lyxigt att få tid att skriva utan störningsmoment. Jag hoppas att du får skrivet det du vill. Har precis tackat nej till ännu ett gemensamt projekt i min skrivgrupp för nu saknar jag verkligen mina karaktärer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte och kommer inte att lämnas ut till tredje part. Du kan när som helst begära att få kommentaren raderad. Obligatoriska fält är märkta * - OBS! Har haft lite krångel med captcha/säkerhetsfrågan. Jag jobbar på detta men fungerar det inte att skicka en kommentar, prova att ladda om sidan så att en ny captcha-fråga laddas.

13 − nio =